Den arabiska våren fortsätter i sin kamp mot demokrati och öppenhet.
Tjänstekvinnan kommer fram till Mohammed Bouazizi, han hade precis dragit sin grönsaksvagn till torget för att på nytt försöka försörja sin familj med det lilla han hade. Hon krävde honom på hans grönsaksvåg, hon välte grönsaksvagnen och slog och spottade Bouazizi i ansiktet. Hennes kumpaner misshandlade honom samtidigt som kvinnan skymfade hans avlidna far. Mohammed Bouazizi går förnedrad och stukad till guvernörens kontor för att klaga men guvernören vägrar ta emot honom. Han säger, ”Om du inte tar emot mig kommer jag att bränna mig själv.” Mohammed Bouazizi blev 26 år gammal. Den 17 december 2010 tänder han eld på sig själv och startar en brand som skulle sträcka sig långt över Tunisiens gränser.
Tunisiens president Ben Ali tvingades den 14 januari 2011 att avgå och lämna landet, Egyptens president Hosni Mubarak avgick den 11 februari 2011 och dömdes till livstids fängelse den 2 juni 2012, Moammar Gaddafi dör efter intensiva revolutionära strider i Libyen den 20 oktober 2011. Revolutionens eldar sträckte sig även till Jordanien, Jemen, Algeriet, Djibouti, Bahrain, Marocko och Syrien. Under en och samma paroll, ”Folket vill se regimen falla”, skakade folket om despoterna och sadisterna i maktens korridorer. Blod har utgjutits, liv har spillts och fortsätter att spillas i Syrien.
I Syrien satt en Facebookanvändare, han kallade sig Malath Aumran, och inväntade Al – Assads nästa drag. Han hade bedrivit opposition via det sociala mediet i flera år och följt utvecklingen i Tunisien, Egypten och Libyen noga. Han var en hängiven anhängare av motståndet mot Al-Assads hårdföra regim och snart skulle han få sin chans att agera mitt i händelsernas centrum. Al-Assad blockerade Facebook och Youtube och han deklarerade snabbt att de arabiska våren aldrig skulle få fäste i hans land. Sen begår regimen sitt livs största misstag. Ett gäng barn från staden Deraa sprayar en utav väggarna på deras skola med den numera erkända slogan för den arabiska våren: Folket vill se regimen falla. Barnen grips och ingen hör något från dem på hela tio dagar. Under tiden öppnar Al-Assad Facebook och Youtube men det är som den före detta säkerhetstjänstemannen säger i dokumentären, Den arabiska våren och de sociala medierna, att Al-Assad kontrollerar allt. Han vittnar om att internetkaféerna krävde ID-handlingar av användarna och att folk måste redogöra för sina syften att använda internet. Han avslutar med att regimen lutade sig mot och kände sig trygga med sitt sadistiska och förtryckande system som satte skräck i folk. Men för Marath Aumran var detta bara en öppning mot en mer omfattande revolutionär aktion mot regimen. Folket började röra på sig på riktigt när rapporter började komma att skolbarnen från Deraa blivit torterade.
Massaker mot den syriska civilbefolkningen är ett faktum.
Det råder ett fullskaligt inbördeskrig i Syrien och regimen mördar skoningslöst sin egen befolkning till samfundens totala apati. 16500 döda, över 100 000 skakade i ett krig som skulle bli ett led i den arabiska vårens lyckosamma revolutioner. Men Al-Assad har beskådat sina mindre lyckade kollegor och lärt sig sin läxa, att revolutionens barn skall skoningslöst slås tillbaka med alla medel. Och mördandet upphör inte och den humanitära katastrofen är ett faktum och flyktingströmmen är konstant. Grekland har tagit ståndpunkt, landet har stängt sina gränser för de syriska flyktingarna. Samfunden pratar mer än agerar skapar ett vaakum där ingen riktigt vet hur de skall agera samtidigt som Iran fortsätter att stötta Al-Assads mördande. Barack Obama, USA:s president, vägrar agera i Syrien. I Syrien finns inte några amerikanska intressen, det fanns det i Libyen, det fanns det i jetsetparadiset Bahrain. Även i Irak, i Afghanistan, Kuwait och i Vietnam fanns det stora amerikanska intressen. Olja och antikommunism i kombination med en överdriven och fullkomligt förvanskad kristendom har USA bedrivit imperialistiska krig världen över. Det sägs att USA strider för frihet och demokrati, som om Al-Assads Syrien vore ett fläckfritt demokratiskt land. Säg varför agerar då inte USA i Syrien?
USA agerade mot Irak utan FN och samfundens tillstånd. Bush drev krigsfrågan med hot mot länder som tvekade inför aktionen och började samtala om människorättsliga petitesser. Emot oss eller med oss, var mantrat som dundrade över land och hav från stormakten och de mindre länderna skakade av rädsla. Irak invaderades helt i konflikt mot alla internationella lagar, allt för en lögn. I förhållande till den lögnen så är hoten från Syrien på riktigt. Al-Assad brukar skoningslös våld mot sin befolkning och USA, the land of the free, står och tittar på.
Samtidigt finns det små privata initiativ i både Syrien, Egypten, Libyen och Tunisien, som skapat allt detta med det verktyg som den lilla människan kan ta till hands – de sociala medierna. Små människor har agerat ut efter sina förutsättningar och skapat något som stormakten USA aldrig skulle kunnat skapa, en sann och verklig revolution mot despoter och förtryckare i en värld där människor på allvar lever under hot. Dessa historier är på riktigt, inte som historierna om massförstörelsevapen som skulle spränga hela världen men som uppdagades aldrig hade existerat. Nej, det här är på riktigt och nu när det verkligen är på riktigt då vill inte USA ställa upp längre. Världspolisen har abdikerat och blivit den rädda lilla hund som dem alltid har varit. Att hovra in med multimoderna helikoptrar över bönder i Afghanistan går bra men inte att rädda ett helt folk som mördas av en hänsynslös mördare.
Men elden från Mohammed Bouazizi brinner fortfarande och jag vet att den Syriska befolkningen så småningom kommer att segra. Frågan är hur många liter blod det kommer att rinna på Syriens gator innan det sker? Och frågan är om samfunden över huvudtaget kommer att sätta stopp för vansinnet? Vågar USA agera i Syrien?
Vågar USA agera över huvudtaget?
Politiskt Korrekt 
Mycket bra skrivet!